Stoppa slamspridningen på våra åkrar
Lena Jarlöv
Publicerad 17 sep 2009 i DAGENS SAMHÄLLE NR 28/09
Avloppsslam är miljöfarligt avfall och inget gödselmedel, hävdar nätverket Ren Åker Ren Mat.
SLAM. Efter en lång tid av LRF-bojkott har det för många plötsligt blivit rumsrent att sprida slam. Oåterkallelig skada hotar eftersom avloppsslam består av industrisamhällets restprodukter i koncentrat, framfiltrerade i reningsverken.
Förutom en liten mängd närsalter finns här tungmetaller, miljögifter, plastfibrer, asbest, asfalt, hormoner, smittämnen, läkemedelsrester med mera. Många ämnen är okända. Bara ett fåtal har gränsvärden och mäts. Bland dem kadmium, ett ämne som upplagras i marken – utom de små mängder som tas upp av grödan eller läcker ut i vattnet.
Man vet sedan länge att kadmium utgör en allvarlig hälsofara. Hur stor den är har först på senare tid uppmärksammats. Den kunskapen verkar ännu inte ha nått beslutsfattare och myndigheter i Sverige.
Halten kadmium i åkerjord och gröda är redan i dag så hög att särskilt kvinnor i fertil ålder riskerar njurskador. Kadmium medverkar även till urkalkning. Välgrundade misstankar finns dessutom om att kadmium kan orsaka livmoder- och prostatacancer.
Det var därför EUs livsmedelsorgan sänkte gränsen för ”tolerable weekly intake” med nära två tredjedelar i våras. Inget som helst utrymme finns för att öka halten i våra jordar.
Kadmiumet får vi framför allt i oss genom potatis och vete. Värst utsatta är små barn som uppföds på välling och gröt. Ska de nya rekommendationerna kunna följas måste halterna ner avsevärt i dessa produkter. Redan nu söker barnmatsindustrin efter de minst kadmiumförorenade åkrarna. Ändå överskrids sannolikt gränsvärdena för små barn.
Det allvarliga läget belystes av SLU i somras. En mer omfattande användning av avloppsslam som fosforkälla innebär att kadmiumhalten i våra jordar kommer att öka, framhåller Jan Eriksson i Rapport MAT21 nr 1/2009.
Det är därför ytterst märkligt att Naturvårdsverket arbetar med en aktionsplan för att påskynda spridningen av avloppsslam. Den är beställd av regeringen till 16 november.
Riksdagens miljömål är att 60 procent av fosforn som bortförs från marken ska återföras 2015. Därför skyndas slamspridningen på, trots det överordnade miljömålet giftfri miljö.
En förklaring kan vara att slam spridningen har tunga intressenter i Svenskt Vatten och i LRF. Slamlagren utgör stora problem för de flesta kommuner. Det har resulterat i certifieringssystemet Revaq, som presenterar slammet som rent och ofarligt.
Lantbrukarna dignar under höga kostnader och lockas av gratis gödselmedel. Tyvärr kan denna förment lönsamma affär komma att vändas till sin motsats när marken plötsligt visar sig otjänlig för matproduktion och fastigheten sjunker i värde.
Kretslopp har varit ett nyckel ord i de senaste decenniernas miljöpolitik. Kanske är det därför vi försöker skapa kretslopp också där det inte går. Slam spridning är kretsloppsförgiftning och inte kretslopp.
I ett fungerande kretslopp för återföring av näring till marken kan inga främmande ämnen tillåtas komma in. Det kräver helt nya toalettsystem och en återgång till lantbruksenheter med både växtodling och djurhållning. I avvaktan på detta får vi acceptera att kretsloppet är brutet.
Vi förordar stopp för slam spridning och förbränning i stället. Teknik för att utvinna fosfor ur askan finns och kan snabbt bli kommer siellt tillämpad om samhället ställer tydliga krav på fos for återvinning utan skadliga biverkningar på miljö och hälsa.
Det skulle innebära ett rejält kliv framåt mot båda miljömålen, fosforåterföring och giftfri miljö!
För nätverket Ren Åker Ren Mat/
Lena Jarlöv
Docent och styrelseledamot, Naturskyddsföreningen i Tanum
-----------------------------------------------------------------------------------------
Här följer den oavkortade artikeln, med alla debattörer utskrivna:
I skuggan av finanskris och svininfluensa pågår i tysthet en systematisk förorening av åkermarken. Att sprida slam har för många plötsligt blivit ”rumsrent” från att under lång tid ha varit bojkottat av LRF, Lantbrukarnas riksorganisation. Om det får fortgå kan det visa sig vara en katastrof av långt högre dignitet eftersom den är oåterkallelig.
Avloppsslammet består av industrisamhällets restprodukter i koncentrat, framfiltrerade i reningsverken. Förutom en liten mängd närsalter, som är åtråvärda för jordbruket, innehåller slammet tungmetaller, miljögifter, plastfibrer, asfalt och asbest, smittämnen, hormoner och läkemedelsrester mm, som utgör en mycket allvarlig risk både för människors hälsa och för naturen. Bara ett fåtal ämnen mäts och har fastställda gränsvärden, många är okända.
Bland de ämnen som mäts finns kadmium, som upplagras i marken och aldrig försvinner utom de små mängder som tas upp av grödan, som blir till föda för djur eller människor eller som läcker ut i vattnet. Att kadmium utgör en allvarlig hälsofara är känt sedan länge, men hur stor denna fara är har först de senaste åren börjat uppmärksammas av forskare runt om i världen. Denna kunskap verkar ännu inte ha nått beslutsfattare och myndigheter i Sverige.
Redan i dag är halten av kadmium så hög i åkerjord och gröda att en del av befolkningen, särskilt kvinnor i fertil ålder, riskerar njurskador. Kadmium medverkar till att skelettet urkalkas och därmed blir skört. Ny forskning visar också välgrundade misstankar om att kadmium kan orsaka livmoder- och prostatacancer.
Mot den här bakgrunden beslöt EUs livsmedelsorgan i mars 2009 att sänka det tolerabla intaget per vecka, ”tolerable weekly intake” (TWI) för kadmium med nära två tredjedelar, från 7 till 2.5 mikrogram /kg kroppsvikt. Om detta ska vara möjligt finns inget som helst utrymme att öka kadmiumhalten i våra jordar.
Potatis och vete är de största källorna till kadmiumintag hos befolkningen i genomsnitt. Värst utsatta är små barn som uppföds på välling och gröt, produkter som om de nya rekommendationerna ska följas, måste innehålla avsevärt lägre halter av kadmium än idag. Redan nu tvingas barnmatsindustrin söka efter de minst kadmiumförorenade åkrarna på Västergötlands slättbygd och ändå är det sannolikt att gränsvärdena överskrids för små barn.
Det är därför ytterst märkligt att Naturvårdsverket nu arbetar med en aktionsplan för att påskynda spridningen av avloppsslam. Planen är beställd av regeringen och ska redovisas för Miljödepartementet den 16 november. Det behövs uppenbarligen en stark opinion för att åstadkomma ett omtänkande.
Det allvarliga läget belyses i en rapport publicerad i början av sommaren vid Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU): ”Strategi för att minska kadmiumbelastningen i kedjan mark-livsmedel-människa” (Rapport MAT21 nr 1/2009). Rapportförfattaren Jan Eriksson framhåller att en mer omfattande användning av avloppsslam som fosforkälla i stället för mineralfosfor innebär att kadmiumhalten i våra jordar kommer att öka.
Livsmedelsproducenterna skulle kunna spela en viktig positiv roll genom att ställa krav på råvarorna och därmed påverka odlarna att inte ta emot slam till sina åkrar. Men då krävs att konsumenterna och deras organisationer driver på. Det vore dock önskvärt att livsmedelsindustrin agerade omgående och kraftfullt, för att undvika den frustration som kommer att bli följden om konsumenterna blir alltför uppskrämda. Det borde inte behöva gå så långt att nyblivna föräldrar inte längre vågar köpa mat åt sina barn.
Kadmium är bara ett av problemen i slammet. Eftersom det innehåller en komplex blandning av miljögifter är det svårt att se någon möjlighet att använda det som gödselmedel inom överskådlig tid om vi vill ha ren jord att producera livsmedel på.
I riksdagens miljömål ingår att 60 procent av den fosfor som bortförs från marken ska återföras. Det ska vara genomfört till 2015. Det är detta mål som nu föranleder regeringen att skynda på slamspridningen trots att det finns ett överordnat mål som är giftfri miljö.
En förklaring kan vara att slamspridningen till skillnad från giftfri miljö har tunga intressenter i reningsverkens organisation, Svenskt Vatten och i LRF. Svenskt Vatten agerar för att bli av med slamlagren som ju utgör stora problem för de flesta kommuner, som därmed också sällar sig till slamspridarna.
Det har resulterat i certifieringssystemet Revaq, som presenterar slammet som rent och ofarligt. Lantbrukarna dignar under höga kostnader och luras tro att de har ekonomiskt intresse av slam som ett gratis gödselmedel. Tyvärr kan denna förment lönsamma affär komma att vändas till sin motsats när marken plötsligt visar sig otjänlig för matproduktion och fastigheten därmed också sjunker i värde.
Kretslopp har varit ett nyckelord i de senaste decenniernas miljöpolitik. Kanske har detta begrepp vilselett oss så att vi nu febrilt försöker skapa kretslopp också där det är omöjligt. Att skapa ett kretslopp där näringen från åkerns grödor återförs till marken kräver dels en återgång till lantbruksenheter med både växtodling och djurhållning och dels en ombyggnad av hela toalettsystemet.
Inga främmande ämnen kan tillåtas komma in i detta kretslopp. Det innebär en mycket lång omställningsprocess. I avvaktan på den får vi acceptera att kretsloppet är brutet och fullfölja vår industrialiserade hantering av naturresurserna. Slamspridning är kretsloppsförgiftning och inte kretslopp.
Vi förordar att man, i likhet med Schweiz, stoppar slamspridningen och bränner slammet. Teknik för att utvinna fosfor ur askan finns färdig och kan snabbt bli kommersiellt tillämpad om samhället ställer tydliga krav på fosforåtervinning utan skadliga biverkningar på miljö och hälsa. Det skulle innebära ett rejält kliv framåt mot båda miljömålen, fosforåterföring och giftfri miljö!
Att få regering, myndigheter, kommuner och LRF att tänka om kräver en kraftsamling. Därför bildar nu forskare, konsumenter, lantbrukare, företagare och organisationer nätverket Ren Åker Ren Mat.
Vårt syfte är dels att få politikerna att inse allvaret i denna fråga och medverka till en kursändring och dels att förmå livsmedelsproducenterna att verka för att de råvaror de hanterar kommer från åkerjord som inte förorenats av samhällets avfallsprodukter.
Lena Jarlöv, ark, doc och styrelseled, Naturskyddsföreningen i Tanum; Göte Bertilsson, agr dr; Vera Billing, odlare, red/utgiv Fri Jord; Helena von Bothmer, agr och permakulturist (matnyttiga ekosystem), Kosters Trädgårdar; Bengt Bodin, agr dr med 30 år som forskare och lärare vid inst för växtodlingslära, Sveriges Lantbruksuniversitet; Sten Ebbersten, prof emer i lantbrukets odlingssystemfrågor; Gustaf Delin, rådgivare i framtids- och utvecklingsfrågor; Herbert Falck, lantbrukare, kommunpolitiker (C) och medlem i Den Goda Jorden; Ann Green, pol sekreterare (MP), Örebro läns landsting; Bertil Hagström, med dr och spec i allmänmedicin; Birgitta Hambraeus, f d riksdagsled (C); Högni Hansson, miljöchef i Landskrona; Per Hultén, tekn dr och v ordf, Naturskyddsföreningen Uppsala; Lennart Hardell, överläk, onk klin, Universitetssjukhuset Örebro; Hillevi Helmfrid, agr och miljökonsult; Olov Holmstrand, tekn dr och f d adj prof i hydrogeol miljöteknik, Chalmers; Lars Hylander, doc i miljöanalys, forskar om uthålligt Kretslopp av växtnäring, Uppsala universitet; Oscar Kjellberg, Agr M Sc, bankekonom, lokalekonom; Rune Lanestrand, red Småbrukaren; Carl Lindström, civ ing; René Mortensen, civ ing samh byggn teknik; Anders Munters, ekol lantbrukare; Elisabeth Olszon, nutritionist, f d hälsoplan; Göran Petersson, prof i kem miljövet, Chalmers; Per-Åke Sahlberg, lantmäst och styrelseled, Den Goda Jorden. F d ordf, LRF Skaraborg, Kungl skogs- och lantbruksakad:s jordbruksavd, European Dairy Farmers; Eva Selin-Lindgren, riksdagsled (C) och f d prof i fysik, Göteborgs univ och Högskolan, Borås; Bertil Thermaenius, ark SAR/MSA och dipl ing; Lars Wilsson, fil dr, doc i zool och förf, Rädda vår mat; Förbundet organisk-biologisk odling/ Börje Remstam, ordf; Framtiden i Våra Händer/BirGittaTornérhielm, ordf; Ingenjörer för Miljön/Beatrice Kindembe, kem tekn lic; Sveriges Konsumenter i Samverkan/Bengt Ingerstam, ordf.
| 
