En Sann saga

Det var en gång ett avlångt land högt uppe i Norden. Det var vackert och omväxlande med
ängar och beteshagar, åkrar och skogar. Gårdarnas djur gödslade åker och äng med sitt
kiss och bajs Varje gård hade precis så många djur som behövdes för att gödsla marken
och så mycket mark som behövdes för att odla foder åt djuren och brödsäd och potatis åt
människorna. Också människornas exkrementer gick till gödselstan och vidare ut på åkrarna.
Alla näringsämnen gick i kretslopp.

Denna typ av lantbruk fortsatte till fram på 1950-talet. Då började effekterna av den billiga
oljan göra sig gällande. Gårdar slogs ihop till större enheter och specialiserades. Somliga
gårdar, ja hela regioner, koncentrerade sig på djurskötsel – nötkreatur eller svinuppfödning.
I andra delar av landet gjorde man sig av med alla djur och ägnade sig uteslutande åt att odla
spannmål eller potatis.

Till följd av denna uppdelning fick djurgårdarna överskott på stallgödsel, som man ändå
la ut på de få kvarvarande åkrarna, där man odlade foder till djuren. Men jordarna kunde
inte ta emot så mycket näringsämnen. De läckte därför ut i sjöar och hav där de orsakade
igenväxning eller algblomning och döda bottnar.

För spannmålsodlarna blev det enklare och billigare att köpa konstgödsel än att transportera
hem stallgödsel långt bortifrån. Med konstgödseln följde kadmium – en mycket giftig
onedbrytbar tungmetall som efter hand lagrades upp i markerna. En del av den tas upp av
grödan, men stora delar förblir kvar i jorden under långliga tider, eftersom den inte bryts
ner. Under en tid var kadmiumhalten i konstgödseln mycket hög och halten i marken steg.
Efter hand upptäckte forskarna alltfler oroväckande samband mellan kadmium i födan och
många sjukdomar som cancer, benskörhet och sviktande njurfunktioner. Men eftersom dessa
sjukdomar särskilt drabbade kvinnor dröjde det tills de togs på riktigt allvar.

Konstgödseln var väldigt bekväm att använda, och kostade inte mycket, eftersom de stora
mängderna energi som behövdes för att få fram den var olja och fossilgas, som var billig.

Det oljedrivna jordbruket gjorde att allt färre människor behövdes på landsbygden.
Befolkningen styrdes därför till städerna där den växande industriproduktionen ropade
efter arbetskraft. För att lösa toalettfrågan för dessa ansamlingar av människor infördes
vattentoaletten. Stora avloppsnät byggdes och reningsverk anlades. Till dessa avloppsnät
gick inte bara kiss och bajs utan också allt övrigt avlopp från hushåll, industrier, biltvättar,
soptippar, sjukhus och tandläkarmottagningar och stora delar av dagvattnet från gator, vägar
och parkeringsplatser.

Bland annat för att kunna reglera denna präktiga hantering av avlopp från hela samhället på
ett systematiskt sätt inrättade landets regering en myndighet, Naturvårdssveket.

”Men vad ska vi göra av allt slammet som blir kvar när avloppsvattnet renats och runnit
vidare till sjöar och hav?” frågade kommunernas reningsverkschefer ängsligt.

”Inga problem!” svarade chefen för Naturvårdssveket. ”Slammet innehåller ju nyttiga
näringsämnen, så ni kan sälja det till bönderna som gödsel.” I det ögonblicket tänkte han inte
på att slammet innehöll mycket höga halter av kadmium, ja ibland upp till tio gånger mer än
konstgödsel, där renare sorter nu blivit vanligare. Och sen var det för sent att backa. Insikten
om att slammet också, ja, till största delen, bestod av främmande och onyttiga ämnen, hade
ännu inte spritt sig särskilt mycket utanför några insiktsfulla kemisters krets. Dessa förstod att
somliga ämnen i slammet var mycket giftiga, andra bara lite giftiga och att det fanns massor
av substanser som ingen visste något om överhuvudtaget.

För att tillvarata sina intressen organiserade sig reningsverken i en stor förening, som så
småningom kom att heta Lömskt Vatten. Reningsarbetet blev mycket framgångsrikt och
man exporterade metoden till andra länder. Man lyckades fånga upp allt fler farliga ämnen
i slammet och hindra dem från att följa med vattnet ut. Givetvis blev slammet därmed allt
giftigare. Ja, ju renare vattnet blev som rann ut från reningsverket, desto giftigare blev
slammet.

Man hade lyckats få ut en hel del slam på åkarmarken när man plötsligt, 1999, upptäckte
bromerade flamskyddsmedel i slammet. Bromerade flamskyddsmedel, som finns överallt i
möbler och textilier och plast- och elektronikprodukter – hur hade de kommit in i slammet?
Satt de inte kvar i tyget när man tvättade det? Kunde de inte hålla sig kvar i bilarna och
barnvagnarna utan måste följa med regnvattnet till reningsverket? Nej, bönderna ville inte
längre ha slammet. Nu var goda råd dyra! Lömskt Vatten kunde inte längre att hänvisa
till kunskapsluckor – man visste att bromerade flamskyddsmedel sprids i ekosystemens
näringsvävar, skadar nervsystemet, och stör fortplantningen.

Ledningspersonerna för Lömskt Vatten – reningsverkens intresseförening – och
Naturvårdssveket slog sina sluga huvuden ihop, och snart kom de på det: ”Heureca – vi har
funnit det! Vi certifierar slammet – då blir det ofarligt! De reningsverk som lovar att förbättra
sitt slam, säg inom tio år, kan få en certifieringsstämpel. Och så tar vi och mäter och reglerar
några ämnen i slammet som går att mäta och reglera! Att det finns hundra tusen andra ämnen
i slammet som vi inte kan mäta och sätta gränsvärden på kan ju inte hjälpas.”

Sagt och gjort. Man döpte certifieringssystemet till Klavaq för att det skulle leda tankarna till
klart vatten – aqua - och valde ut ett 60-tal ämnen som man mätte och satte gränsvärden på.
Kadmium, som man visste mest om, var besvärligt. Det var omöjligt att sätt ett gränsvärde
som var tillräckligt lågt för att vara tryggt för hälsan – inget avloppsslam skulle klara
det. Nej, det bästa får inte vara det godas fiende, som ett pålitligt gammalt ordspråk sa.
Kommer tid kommer råd, sa ett annat ordspråk, som man satte sin lit till. Och så bestämde
man ett gränsvärde för kadmium som verkade rimligt, som skulle kunna klaras av ett antal
reningsverk. ”Lite svinn får man räkna med” tänkte de när en förskrämd medicinprofessor
visade hur många extra fall av njurskador det skulle innebära i statistiken, mest för kvinnor.

För ändamålet lancerade de ett gammalt nedlagt ord: ”uppströmsarbete”. Det betydde att man
hoppades på att alla fenomen som var anslutna till det avloppsnät som gick till reningsverket
skulle sluta släppa ut gifter. Alla förzinkade plåttak skulle sluta släppa ifrån sig kadmium när
det regnade på dem, plasttofflorna skulle sluta låta bisfenoler skavas av mot golvet och följa
med skurvattnet till avloppet tillsammans med bisfenolerna från diskvattnet där nappflaskorna
rengjorts, alla barnvagnar och soffor skulle sluta släppa ifrån sig bromerade flamskyddsmedel,
regnjackor skulle sluta släppa ifrån sig fluorerade ämnen i tvättmaskinen och sportkläderna
sluta släppa ut sitt silver, äpplena skulle sluta låta bekämpningsmedlen sköljas ut i diskhon
- kort sagt var sak på sin plats och därmed basta. Och framför allt skulle kineserna sluta
skicka hit så giftiga plastleksaker och jeans och T-shirts. Störst hopp fäste man till den allvise
konsumenten som med sitt förstoringsglas granskar alla innehållsförteckningar. Om hen bara
slutar köpa saker som innehåller farliga ämnen så ordnar det sig!

Så tänkte de, reningsverkens och naturvårdens handgångna män. Och de fick med sig
lantbrukets och handelns intresseföreningar eftersom de kunde lova att slammet skulle vara
ett billigt gödselmedel som skulle göra lantbruket lönsamt och maten billig. Detta var innan
man ännu hade upptäckt att stora delar av näringsämnena i slammet är så hårt bundna till de
metallsalter som hällts in i reningsverken, just för att binda dem, så att växterna har svårt att ta
upp dem.

Ja, detta var en märklig paradox - alltmedan Klavaqs ledande personligheter talade sig
varma för att minska användningen av kemikalier i samhället var de Klavaq-certifierade
reningsverken i själva verket de riktigt stora miljöbovarna.

Det sålunda certifierade reningsverket i en stor vacker stad vid Västerhavet, som försökte
framstå som en stjärna i hållbarhet, använde själv under 2005 41 ton natriumhypoklorit,
motsvarande cirka en miljon flaskor av den kritiserade produkten ”Klorin”. Vidare 240 ton
polyakrylamid, förorenad med akrylamid, som numera kan påvisas i människans blod och
som gav upphov till omtalade problem vid ett tunnelbygge på Hallandsåsen. Utöver det hällde
de också i 195 ton polyaluminiumklorid samt 1533 ton etanol och industrisprit.

Men det började trots allt skönjas en viss tveksamhet bland forskare och miljövänner, och
även en del bönder ifrågasatte slamspridningen. Då kom Lömskt Vattens ledningspersoner
på ytterligare en genial idé. De hade insett att ordet Peak var väldigt verkningsfullt. Peak oil
fanns ju på allas läppar. Fanns det ingen bristvara i slammet som kunde tänkas Peaka? Jovisst,
fosfor kunde vara en sådan. Eftersom fosfor hela tiden förflyttas från marken ut i havet via
stallgödsel och vattentoaletter så minskar ju den tillgängliga mängden hela tiden! Forskare har
räknat ut att den tillgängliga fosforreserven bara räcker 50 - 170 år. Läge för ett larm! ”Om
vi inte ersätter handelsgödsel med slam kommer våra matkostnader att stiga eftersom fosforn
kommer att bli dyrare! Ja, det låter ju hotfullt – att fosforreserven kommer att räcka i bortåt
2000 år om vi är beredda att betala 5 kr mer per person och år för maten talar vi tyst om! Det
hela är ju en prisfråga”.

Och vips, så var begreppet ”Peak fosfor” i var mans mun. Och politikerna, som ju var
beroende av sina experter på Naturvårdssveket, införde raskt ett miljömål: 60 procent av
fosforn i avloppet skulle återföras till marken år 2015, varav hälften till produktiv åkermark.

På Lömskt Vatten gnuggade man händerna. Nu var alla hinder övervunna – nu skulle slammet
ut!

Trodde man! Men under tiden som detta utspelade sig hade små motståndsgrupper börjat
etableras. Det var pensionerade ingenjörer, läkare, sjuksköterskor och bönder och vanligt
folk. En viktig grupp med mycket kunskaper var sådana som pensionerats från jobb inom de
statliga verken, och som nu, befriade från sin munkavle, kunde dela med sig av sina farhågor
och erfarenheter. Alltfler människor började inse att ren jord är den allra viktigaste resursen
vi har, och den måste skyddas till varje pris, inte bara för vår egen skull utan för kommande
generationer. Efterhand började också tjänstemän inom några statliga myndigheter ta bladet
från munnen. Från Kemikalieinspektionen och Livsmedelsverket utgick skrivelser som
försiktigt men tydligt uttalade att slam inte är någon hållbar lösning för att få tillbaka fosforn.

Allt fler bönder vägrade ta emot slam och reningsverkens desperation växte. De anklagade
motståndarna för att skrämma bönderna och tvinga reningsverken till långa energikrävande
transporter för att köra sitt slam till de oupplysta delarna av landet.

Motståndskampen kröntes så småningom med viss framgång. Naturvårdssveket fick en knäpp
på näsan av regeringen för att man inte samrått med Kemikalieinspektionen i slamfrågan. Och
den 26 april 2012 beslöt regeringen att ta bort målet om fosforåterföring ur sin miljömålslista,
i alla fall tills vidare. Ett visst andrum gav nu möjlighet att vidareutveckla de alternativ som
trots allt envetet jobbats fram i det tysta och utan statligt stöd. Dessa hade visserligen inte
förnekats, utan beståtts med en nådig nick: ”Visst skulle det vara bra med alternativ, men
vi kan inte avveckla slamspridningen förrän alternativen är framme”. Samma argument
som lyckats förhala kärnkraftsavvecklingen under flera decennier. Förhoppningsvis hade
befolkningen i det avlånga landet lärt sig något av det. Om inte, så får de vad de förtjänar.

Snipp snapp snut – sagan är ännu inte slut!

Den fortsätter! Ni alla är med och skriver fortsättningen.