Ny svensk teknik gör slamspridning onödig
Publicerad i Miljömagasinet nr 45 den 6 november 2009
Lena Jarlöv
Fosfor är ett nödvändigt näringsämne för växtodling. Innan jordbruket industrialiserades fick bonden gödning från gårdens djur. Också människornas urin och avföring togs tillvara. Näringsämnena gick i kretslopp.
Idag är näringskretsloppet mellan stad och land ett minne blott. Försöken att via avloppsslam skapa kretslopp har visat sig vara en återvändsgränd på grund av slammets innehåll av höga halter av giftiga ämnen.
Bolaget EasyMining Sweden har nu tillsammans med forskare vid Sveriges lantbruksuniversitet i Ultuna utvecklat en teknik att utvinna fosfor ur askan från olika källor, bland annat bränt slakteriavfall och bränt avloppsslam. Den utvunna fosforn är av foder-och livsmedelskvalitet, det vill säga den innehåller mindre än ett (1) mg kadmium per kg fosfor. Det är mindre än en tjugofemtedel av innehållet i avloppsslam från certifierade reningsverk, som när det sprids är den största källan till kadmiumförorening av marken
Examenarbete
Idén om växtnäringsutvinning ur avloppsfraktioner har sitt ursprung i ett examensarbete av Yariv Cohen 1999. EasyMining Sweden har utvecklat och patenterat metoden och har nu kommit så långt med tekniken att det är dags för en fullskaleanläggning. I bolaget EasyMining Sweden AB ingår förutom dr Yariv Cohen bland annat vd:n Patrik Enfält och professor Holger Kirchmann. Patrik Enfält och Holger Kirchmann har nyligen presenterat tekniken för Naturvårdsverket, och hoppas nu att också svenska myndigheter och politiker ska få upp ögonen för de möjligheter till ren fosforåterföring som tekniken erbjuder. Ute i Europa är förväntan på tekniken stor, där förbränns idag cirka 30% av avloppsslammet; i Schweiz och Holland bränns allt avloppsslam. Men den dyrbara fosforn ligger än så länge bunden i askorna. Affärsdiskussioner pågår nu med både internationella och nationella företag samtidigt som dimensionering och projektering av en fullskaleanläggning har inletts.
Patrik Enfält och Holger Kirchman bedömer att inom ett år kommer startskottet att gå för design och byggande av den första fullskaleanläggningen, någonstans i Europa, förhoppningsvis ägd av ett svenskt företag. Tre år senare kommer fosforgödselmedlet från askåtervinningen att kunna finnas på marknaden till ett konkurrenskraftigt pris.
Tekniken innebär att askan löses upp med svavelsyra. Därefter utvinns fosfor och metaller ur laklösningen. Resultatet blir ett mycket rent och växttillgängligt fosforgödselmedel i form av ammoniumfosfat. De i processen ingående kemikalierna blir en del av produkterna och giftiga tungmetaller avskiljs för deponering. Processen är mycket energieffektiv och de fällningskemikalier som använts i reningsverket för fosforfällning återvinns
Genom den nya tekniken kommer vi att i Sverige att maximalt kunna tillgodose 60 procent av behovet av fosfor till jordbruket ur askan från vårt avloppsslam och slakteriavfall. Jämför detta med de 15 procent av fosforbehovet som vi maximalt kan få ut ur komposterat organiskt avfall, som Sverige har satsat stora resurser på.
Detta är för bra för att vara sant, kommenterar en tjänsteman på Jordbruksverket. Ja, det känns nästan så. I ett slag löser man flera enorma samhällsproblem: fosforåterföringen till jordbruket och reningsverkens kvittblivningsproblem. Genom förbränning av slammet förstörs oönskade organiska föroreningar och smittämnen i slammet medan metaller anrikas i askan och kan avskiljas.
EasyMinings teknik kan också tillämpas på apatiten i anrikningssanden från järnmalmsbrytningen i Kiruna. Försök med att använda Kiruna-apatiten har tidigare misslyckats på grund av dess höga halter av arsenik. Med den nya tekniken kan arseniken avskiljas och vi kan få mycket stora mängder av ren fosfor. Dessutom finns i anrikningssanden många sällsynta åtråvärda mineraler som genom denna teknik kan utvinnas. Här finns hittills oanade möjligheter till värdefulla exportprodukter.
Oacceptabelt
Vid ett seminarium på Kungliga Skogs- och Lantbruksakademin 15 oktober i år, Strategi för minskat kadmiumintag via maten, visade forskare inom jordbruksvetenskap och miljömedicin att den höga halten kadmium i avloppsslammet innebär att kadmiumhalterna i åkermarken ökar, vilket är helt oacceptabelt. Redan nuvarande kadmiumhalter är riskabla, där kvinnor i fertil ålder och vegetarianer, genom benskörhet och störningar i njurfunktionen är särskilt utsatta. Det finns också starka misstankar om samband mellan högt kadmiumintag och olika former av cancer, t ill exempel livmoder- och prostatatcancer. Enligt Marie Vather, professor i miljömedicin vid Karolinska Institutet räcker det inte med att kadmiumhalterna i åkerjorden inte får öka, de måste minska för att inte utgöra en hälsorisk.
Vid seminariet redovisades att möjligheterna är mycket små att uppnå riksdagens miljömål att minska kadmiumexponeringen till befolkningen så att den år 2015 ”har en sådan nivå att den är säker ur ett långsiktigt folkhälsoperspektiv”.
Parentes i historien
Förutom kadmium finns en lång rad främmande ämnen i slammet, varav många långlivade och onedbrytbara. Effekterna av dessa på människors hälsa och på miljön är i många fall outredda. För flera ämnen finns misstankar om hälsorisker och/eller miljöstörningar.
Efter att ha deltagit i KSLAs seminarium och samtalat med representanterna för EasyMining Sweden AB vågar jag tro att slampridningen till åkermarken blir en ytterst begränsad parentes i slamhanteringens historia. Många aktörer kan bidra till detta, bland annat kommunernas och reningsverkens representanter. Men det kräver omtänkande.
LRF har en nyckelroll. Genom sin tidigare slambojkott har förbundet kunnat uppskjuta slamspridningen flera år. Revaqcertifieringen har nu fått lantbrukarna att tro att slammet är rent och ofarligt varför bojkotten upphört och slamgödslingen tagit fart. Därför har LRF ett särskilt ansvar för att kunskapen sprids om de nya rönen, både de negativa, om riskerna med ökning av kadmium och andra gifter, och de positiva, om den nya tekniken som kommer att lösa både lantbrukarnas fosforbehov och reningsverkens problem med stora slamlager.
Lena Jarlöv
| 
