Slammet och kretslopp

Vad finns i slammet från ett Revaqcertifierat reningsverk?

Gunnar Lindgren 2009-09-27

Kommentarer till Peter Balmers yttrande den 21/9 2009*

9. Andra av Peter Balmers uppgifter som måste sättas ifråga

 Silver Balmer påstår att jag angivit en felaktig fördubblingshastighet för silverhalten i slamspridd mark – ”en överdrift med över en tiopotens”. Jag har hämtat den angivna hastigheten på 16 år från Jan Erikssons rapport 5148 sid 39. Balmer bör ta del av denna rapport och inse att jag har rätt. Silverhalten hos de olika reningsverkens slam varierar kraftigt enligt rapporten och jag redovisade en hög halt.

 Fosfor Slamförespråkaren försöker sprida en bild av att fosforn håller på att ”ta slut”. Inget är mer felaktigt. Det finns enorma mängder fosfor, det är frågan om ett grundämne som inte förbrukas. Det är det tionde vanligaste grundämnet i jordskorpan.

   De uppgifter som gör gällande att fosforn är på upphällningen grundar sig på just de anläggningar som nu är uppbyggda med truckar, förråd, järnvägar och hamnar. Vidare så avser man i första hand de fosforfyndigheter som har naturligt låg kadmiumhalt. Men om vi rör oss ifrån de redan utbyggda anläggningarna och beaktar att kadmium kan avskiljas från fosfor till en ungefärlig merkostnad på 10 procent, så måste vi inse att hela detta spektakel med ”fosforkris” är kraftigt överdriven och iscensatt för att bana väg för slammet till jordbruket. Man gör till och med gällande att vi hjälper fattiga länder genom att använda den förorenade fosforn i avloppsslam, så de kan ta del av den ”sinande” kadmiumfattiga fosforn.

 Den fosfor som finns i slammet är utfälld med järnsulfat och är hårt bunden. Om den överhuvudtaget är tillgänglig för växterna har ifrågasatts? Eftersom det troligen finns oförbrukad fällningskemikalie i slammet har också frågan ställts om inte slammet gör mer skada än nytta genom att även blockera markens egen lättlösliga fosfor?

 Mängden fosfor i slammet är blygsam i förhållande till den mängd som omsätts i det svenska jordbrukets kretslopp för fosfor:

 Av bilden framgår att cirka 30 000 ton fosfor cirkulerar med skörderester och gödsel. I slammet finns cirka 4 000 ton, dvs mindre än en sjundedel av det stora kretsloppet. Behovet av konstgödsel i det svenska jordbruket beror till stor del på att stallgödseln inte förs tillbaka till de spannmålsodlingar, där fodret odlades.

Detta skall i första hand åtgärdas om man vill upprätta jordbrukets kretslopp. (Källa: Statskonsulent Olle Pettersson SLU).

  Än en gång skall påminnas om att det inte finns något riksdagsbeslut om att slam skall spridas på jordbruksmark eller att detta skulle vara ett ”nationellt miljömål”. Det är slamsidan egen tolkning. I stället är det fosfor eller rena avloppsfraktioner som skall spridas.

Slamspridningen å sin sida strider mot miljömålet ”giftfri miljö”

Mängden ”mullbildande ämnen” i slammet är försumbar

Av det föregående framgår att de organiska ämnen i slammet som kommer från urin/avföring utgör cirka 13 procent av slammet eller mindre om det är långtidslagrat. Det är denna del som ingår i kretsloppet.

Statskonsulent Olle Pettersson SLU har även gjort en materialbalans för organiska ämnen i det svenska jordbruket:

Av bilden framgår att 14 000 000 ton biologiskt material cirkulerar med skörderester och stallgödsel i det svenska jordbruket. I slammet finns 100 000 ton organiskt material (cirka 40 procent av det svenska slamberget, vilket då utgör cirka 0,7 procent av omsättningen.

    Men av detta organiska material i slam, kommer endast cirka 13 procent från urin/avföring och resten består av exempelvis bitar av däck, asfalt, underredsmassa, fällningskemikalien polyakrylamid etc. Detta skall inte spridas på jordbruksmark eller räknas som biologiskt material.

   I så fall utgör organiskt material från människans urin och avföring sannolikt cirka 0,2 procent av omsättningen. Det är uppenbart att slammets betydelse för jordbrukets omsättning av biologiskt material är närmast försumbar. Därmed är dess innehåll av kemiskt avfall ett desto större problem och uppvägs inte på något sätt av dess innehåll av vare sig organiskt material eller fosfor.

När Balmer skall presentera hur mycket av ämnena i slammet ”som vi inte skulle vilja ha där” påstår han att det är cirka 5 procent.

Men enbart de av Gryaab inblandade fällningskemikalierna utgör cirka 13 procent (cirka 9 procent järn och cirka 4 procent aluminium enligt rapport 5148). Vid tillförsel av 5 ton ryaslam per hektar (en s k ”femårsgiva”) motsvarar detta en tillförsel av cirka 10 000 konservburkar (50 gram/st) och cirka 20 000 ölburkar (20 gram/st) per hektar.

Detta viftar slamsidan bort med att det ändå finns så mycket järn och aluminium i åkermarken. Var är kretsloppet? Skulle en verkstadsägare tillåtas slänga ut 500 kg järnskrot på en åker och 200 kg aluminium vart femte år? Detta motsvarar också en liten skrotbil vart femte år. Hur länge kan man göra detta innan åkern inte längre blir odlingsvärd? De metaller vi sprider med slam kan aldrig tas bort i efterhand och kommer att ligga kvar till tidens ände.

När vi upptäcker skada är allt förbi, vi kan inte återställa åkermarken.

10. En grundläggande etisk fråga

När organiskt material bryts ned i reningsverket avgår koldioxid till luften och nedbrytbart material omvandlas samtidigt till bakterier. Dessa har relativt beständiga cellväggar som kan beskrivas som mullbildande ämnen. En del av slammet består av sådana cellväggar. Men ursprunget kan vara allt från urin/avföring till nedbrytbara delar i lösningsmedel, tensider, hushållskemikalier, lakvatten m m. Eftersom dessa ämnen inte har sitt ursprung i åkermarken, och än värre, nästan alltid bär med sig riskabla och oönskade svårnedbrytbara ämnen som inte skall tillföras odlingsmarken, så får inte deras andel av cellväggarna i slammet redovisas som just mullbildande ämnen.

   Rent ”vetenskapligt” kan man inte skilja på cellväggar från kretsloppet och de från det kemiska avfallet. Det är i stället en grundläggande etisk fråga. Om man godtar cellväggar från PCB-haltig fogmassa så legitimerar man samtidigt slammets innehåll av PCB. Samma sak gäller tensider tillsammans med miljögifterna nonylfenol och LAS, eller avlopp från tvättmaskiner tillsammans med flamskyddsmedel, silver, biocider samt färgpigment osv osv.

Detta principiella resonemang skall också föras när det gäller oorganiska ämnen. Balmer pekar på slammets innehåll av exempelvis järnfosfat, kiseldioxid, aluminiumoxid som han anger utgör cirka 300 av slammets totala innehåll av cirka 380 gram/kg torrt slam när det gäller oorganiska ämnen. Men fällningskemikalien järnsulfat är förorenad med tungmetaller som är mer problematiska än järnsalter. Aluminiumhydroxidslammet tar med sig föroreningar från dricksvattenframställningen. Om kiseldioxiden kommer från en verkstad där man slipar metallföremål, så bär den även med sig metallavfall.

  Om fosforn kommer från avfallsupplag bär den med sig PCB, dioxiner och andra miljögifter. Om fosforn kommer från fosfatorganiska ämnen så har den kommit tillsammans med hydrauloljor, flamskyddsmedel, mjukgörare, stabilisatorer, hydrauliska vätskor, golvpolish, lack, antiskum, kosmetika, svampmedel eller från industriprocesser. På samma sätt skall inte heller dessa fosforbidrag beaktas när man beskriver slammets innehåll av växtnäring.

11. Fördubblingshastighet

Ett av de mest stötande resonemangen i Balmers och andra slamförespråkares argumentering är begreppet ”fördubblingshastighet”. Eftersom slammet är så kraftigt förorenat av metaller är ”kretsloppet” direkt omöjliggjort. I stället ökar halten i marken av de allra flesta metaller efter varje slamgiva. Åkerjorden går mot förstörelse eftersom man förr eller senare når nivåer av något element som är skadligt för åkerns organismer, växter, djur eller människan själv. Hur detta drama kommer att utvecklas är okänt eftersom det saknas kunskap. Både koppar, zink och silver i slammet misstänks vara sådana potentiella förstörare av åkermark, även om de två första är viktiga i låga balanserade halter i åkerjorden. När det gäller kadmium har vi redan passerat den kritiska halten i mark och delar av vår befolkning har redan skadad njurfunktion (riskgrupper är rökare, kvinnor i fertil ålder samt särskilt känsliga).

 -------

Holger Kirchmann, professor i marklära vid SLU, tillfrågades och svarade i ett brev:

”Angående förfrågan - brev daterat 12/4 -2008

Finns det vetenskapligt underlag som visar att alla dessa tidigare 'okända ämnen' enligt Erikssons rapport kan fortsätta lagras upp i marken utan att någon form av skada kommer att uppstå?

Svar

Det är välkänt att kunskap om många grundämnen beträffande funktioner och effekter på mark-växt-systemet saknas. Vi vet helt enkelt inte om och vilken roll dessa ämnen skulle kunna ha varken i mark, växter, djur eller människa. Vi kan dock utgå ifrån att vissa av de 45 ämnen som det berör kan vara essentiella, andra kan vara toxiska och vissa kan vara inerta.

Det bör dock påpekas att koncentrationen av ett ämne spelar en avgörande roll för hur de fungerar. Essentiella ämnen kan bli toxiska när deras koncentrationer bli höga (t.ex. bor, koppar, zink) medan en mycket låg koncentration av ett 'toxiskt' ämne kan ha positiva effekter (hormesis), se bifogad artikel.

Att öka koncentrationer av ämnen i mark-växt-systemet vars funktioner är okända är förknippad med stor risk och kan innebära fara.

Uppsala den 24/4-2008

Prof Holger Kirchmann”

 --------

Detta ignoreras av Balmer och menar att haltökningarna i åkermarken kan och skall fortsätta.

Även om en metallhalt fördubblas efter mindre än 4 år (Rapport 5148, sid 39 gällande guld från ett reningsverk med höga halter i slammet) så godtar Balmer detta. Gränsvärde för guld liksom för i stort sett 99,9 procent av alla andra förorenande ämnen och miljögifter slammet saknas.

Vi utgår från det dagliga intaget av metaller. Om detta jämförs med mängden av samma ämnen i slammet per person, så är det en skriande skillnad. Här anges hur många gånger mer det finns i slammet relativt urin och avföring för några av metallerna:

Med reservation för uppgifterna om de dagliga intagen är detta en skrämmande bild av hur vi förorenar våra barns odlingsmark. Att klä denna nedsmutsning eller smygande förstörelse av åkermark i en dräkt av ”kretslopp” och ”uthållighet” är allvarligt.

    Vidare kan vi dra slutsatsen att allt ”uppströmsarbete” i världen inte kan leda till balans för åkermarken om vi sprider slam. Att slammet skulle innehålla mindre mängder metaller i framtiden är närmast att sprida blå dunster av önsketänkande, eftersom vi fortsätter bryta metaller och föra in dem i samhället - i byggnader, bilar och konsumentprodukter. Avfallsupplagen växer oavbrutet.

   Att skilja näringsämnen som finns i urin/avföring från avfallsdelen är den enda vägen framåt. Samtidigt skall vi med full kraft bekämpa allt tal om ”godtagbara fördubblingshastigheter”.

12. Kadmium

Kadmiumfrågans allvar är väl känt idag. Vi måste minska kadmiumhalten i vår åkerjord. Det är mycket som tyder på att vete odlad på huvuddelen av svensk åkermark inte längre kan användas som mat för små barn.

  I detta läge måste vi självklart välja den fosforgödsel som har lägsta kadmiumhalten. Det tycks de flesta utom slamförspråkarna vara ense om.

Kadmiumhalt i några gödselmedel

milligram kadmium per kilo fosfor

Källseparerad urin                     0,7

Normal NPK                         1 - 3

Förorenad NPK                       10

Avloppsslam SCB 2004          35

Avloppsslam SCB 2006          37

Vare sig slammet har halten 35 eller 25 eller 17 mg kadmium per kilo fosfor är det helt uteslutet att sprida detta på odlingsmark. Skulle vi i så fall kunna börja sprida konstgödsel med dessa halter?

Observera att det kadmium som finns i slam i huvudsak tillför ny kadmium till åkermarken . I ett slam som innehåller 25 milligram kadmium per kilo fosfor, så utgörs 10 milligram av kadmium som går i kretslopp och 15 milligram som är nytillförsel. Detta är tre gånger mer än om man använt normal NPK som fosforkälla

Balmer försöker gömma detta allvarliga faktum angående de höga kadmiumhalterna i slam bakom teoretiska kulisser. Genom att teoretiskt sprida ut allt slam på hela jordbruksarealen försöker han att göra gällande att bidraget från slam är mycket litet eftersom det finns ”1700 ton” kadmium i den svenska åkermarken. Tar man med skogsgödslingen med slam och kadmiuminnehållet i all vår skogsmark kan man ”trolla” bort hela bidraget från slammet.

   Om Balmer i stället ser på den åker som verkligen tar emot slam, framträder en annan bild.

Mängden kadmium i en åker är cirka 600 gram per hektar och Balmer anser att 0,75 gram kadmium årligen kan tillföras med slam. Då tillförs 0,12 procent av markinnehållet per år. På fem år ökar man kadmiumhalten med slam lika mycket som Balmer i sin konstruerade jämförelse påstår ske på 100 år, då teoretiskt utspritt över hela den svenska åkerarealen.

Men i verkligheten sprids slammet runt våra tätorter av transportekonomiska skäl. Eftersom den mest kadmiumförorenade gödseln i Sverige sprids runt tätorterna är det också här som kadmiumhalten växter snabbast. Vi kan säga att kadmiumringar byggs upp i förhållande till övriga landet.

Detta försöker Balmer vifta bort genom att påstå: ”Sett från perspektivet kadmiumintag via föda, saknar dock detta betydelse, eftersom det är osannolikt att gröda för humankonsumtion skulle hämtas företrädelsevis från slamgödslad mark”.

Men det är just detta som är sannolikt – inte idag men inom en snar framtid. Internationella energiorganet IEA anser att oljeproduktionen snart kommer att minska med cirka 6,5 procent per år. Snart tvingas vi att framställa städernas mat, inte minst barnmat, på slamspridd mark.

Att i likhet med idag transportera livsmedel och snittblommor över hela kontinenter är en parentes i mänsklighetens historia.

Detta leder också till att jordbruksproduktionen kommer att falla, när konstgödsel och drivmedel till jordbruksmaskiner blir en bristvara. Vi kommer att behöva huvuddelen av vår  åkerareal för livsmedelsproduktion – inte minst den runt de stora tätorterna. Tanken att en viss del av dagens åkerareal skall skyddas från kadmiumpåslag (grödor för direktkonsumtion), medan en annan areal (energiskog och foder) kan förorenas med kadmium är stötande och visar en brist på insikt i vad som kommer att drabba industrisamhället snarare än de flesta vill tro.

Slutligen skall poängteras att ytterst små ökningar av kadmiumhalten i mark och livsmedel ger stort utslag när det gället njurskada hos svenskarna. En fördubbling av vårt nuvarande dagliga intag av kadmium från 15 till 30 mikrogram, väntas orsaka en ökning av antalet skadade svenska kvinnor (i fertil ålder med låga järndepåer genom menstruation) från cirka 10 000 till 50.000. (Källa: ”The Economics of the Swedish policy to reduce Cadmium in fertilizers”, KEMI okt 1997)

   Eller annorlunda uttryckt: Om vi låter kadmiumhalten i åkerjord och livsmedel öka så att det dagliga intaget ökar en procent från 15 mikrogram till 15,15 mikrogram, så kan antalet skadade kvinnor väntas öka med ungefär med 400 från 10 000 till 10 400. En promilles ökning av dagliga kadmiumintaget kan väntas öka antalet njurskadade svenska kvinnor med

40 personer osv. Att tala om en ”godtagbar fördubblingshastighet” är cyniskt.

På motsvarande sätt kan en minskning av intaget med en promille väntas minska antalet skadade kvinnor med 40 personer. Det är denna väg vi måste gå.

Även om denna bild innehåller osäkerhet, står det klart att minsta lilla onödiga kadmiumpåslag till den svenska jordbruksmarken, sannolikt kan avläsas i en väntad ökning av antalet njurskadade kvinnor i Sverige.

Slamföroreningar i livsmedel

När det gäller slamföroreningar i livsmedel och hälsorisker säger Balmer att ”nyttan med att använda slam måste därför vägas mot eventuella risker”. Då har vi alla privilegiet att göra denna avvägning. Det är uppenbart att den svenske livsmedelskonsumenten har en annan syn på detta än Balmer och andra slamförespråkare. Att slamföroreningar tas upp från mark till gröda har Naturvårdsverket visat gälla för morötter, rädisor, sockerbetor, potatis, sallad, spenat och gräs, och då för miljögifterna bensapyren, pentaklornitrobensen, hexaklorbensen och PCB. (SNV rapport 3260).

   Balmer hänvisar till olika undersökningar som alla påstås inte visa på ”någon risk” med slamspridningen. Den angivna norska rapporten från Mattillsynen är symptomatisk för hur sådana undersökningar går till. Man väljer ut några ämnen - gärna några tämligen harmlösa naturligt förekommande ämnen som zink, nickel, koppar och krom – och så lämnar man tusentals andra riskabla ämnen och deras nedbrytningsprodukter vind för våg.

   Antag att de cancerframkallande ämnena i slam via livsmedel ger upphov till 10 cancerfall per år i Sverige. (Naturvårdsverkets rapport 3260 anger att det kan röra sig om upp till 200 cancerfall per år, vilket förefaller alltför mycket enligt svenska förhållanden.)

   Enligt s k kostnadsnyttaanalys har dessa 10 cancerfall ett värde av 150 miljoner. Antag att det för alla svenska reningsverk skulle kosta 200 miljoner med ett alternativt omhändertagande, t ex förbränning av slammet. Då skall man enligt kostnadsnyttaanalysen låta cancern ha sin gång, något annat anses få ”orimliga konsekvenser”.

  Detta är ett annat sätt att beskriva Balmers uttalande ”nyttan med att använda slam måste därför vägas mot eventuella risker”.

13. Konklusion

Peter Balmer har på intet sätt kunnat visa att mer än cirka 15 – 20 procent av slammets innehåll kommer från urin och avföring. Inte heller att resten, cirka 80 - 85 procent, inte utgörs av avfall.

    Tvärtom visar Balmers egna uppgifter att det kemiska avfallet i form av järnfosfat, kiseldioxid samt aluminiumhydroxid utgör cirka 230 gram/kg av torrt slam – fosfor borträknat. Enbart detta utgör således över cirka 23 procent av slammet, vilket är cirka 8 ggr mer än andelen fosfor.

    Balmer anger vidare att cirka 5 procent av bidraget till avloppsvatten och slam kommer från ”industrier av icke livsmedelskaraktär, det är dagvatten och en del hushållskemikalier”.

    Andra delar kommer från det oöverblickbara inflödet från små icke tillståndspliktiga näringsidkare, från andra bidrag från hushållen samt från polyakrylamid. Se pkt 8 sid 4. Det är inte orimligt att denna del utgör de resterande cirka 50 procent av slammet.

Bidraget från toapapper och matrester är obetydligt!

Gunnar Lindgren    2009-09-27   Älvängen